Visst låter det åtminstone lite grand som en romantitel, och om jag var ledig och inte löneslavade så kanske det hade blivit fler romaner. Herrn i soffan på andra sidan bordet sitter och läser en novellsamling skriven av en av hans släktingar, så vi har texten i blodet båda två. Ändå funderar jag på om det räcker.
Jag är så diffus att jag inte ens vet vad jag vill med den här bloggen, det är bara det att det är som med allt annat skrivande - det finns väldigt mycket inom mig som jag vill skriva, men det här är inte platsen för det. Den senaste månaden har jag skrivit dagbok, och en del av mina funderingar som jag fått ner vågar jag ju knappt ens avslöja för mig själv.
Jag gick i terapi en gång den här hösten, och konstaterade att jag mår för bra för att fortsätta, jag mår helt enkelt för bra för psykologprat, därmed inte sagt att jag är bekymrad och orolig, för det är jag. Det är bara som om jag egentligen skulle behöva en mentor istället, nån som kunde guida mig rätt genom livet och inte komma med anklagande moralkakor vilket alla mina vänner verkar mer än villiga att dela med sig av. Det där gör mig ledsen, att jag inte verkar kunna finna nån som delar min syn på livet, på förhållanden, på samhället i stort. Så jävla unik kan jag ju inte vara. I alla fall så verkade min psykolog vara överens med mig om att jag bara behöver fler vänner som tänker som jag, och så sa hon "du vet vad du måste göra" och det vet jag. Sen fick jag ytterligare medicin för ett halvår framåt, eftersom min historia är så lyckad på det planet.
För övrigt verkar lägenheten ha gått upp i pris med låtom oss säga tio procent eller lite mer under det halvår vi bott i bostadsrätt, och det är väl just därför vi kanske har möjlighet att få en enormt fin hyresrätt i innerstan, nästan till underpris, och då kan vi köpa hus på landet och karln kan bo där och jag kvar i stan.
I helgen har jag känt mig sådär strejt att jag inte kunnat ha sex med karln, utan bara legat och saknat hur det är att ligga med tjejer. Det är så fascinerande ibland.
