Bästkusten, jag kände mig inte stressad av det faktum att jag haft sex med nittiotalister. Promise. Däremot kändes det lite stressande att Princen ju är nittiotalist, vilket känns helt främmande i kombination med ovanstående, vilket jag hoppas framgick.
Jag börjar ana en viss trötthet hos mig själv. Häromdagen upptäckte jag att ytterligare en kastrull fått mystiska brännmärken, såna där jävliga popcornsmärken.
Självklart är det ju för att det inte finns nån popcornkastrull. Problemet är ju bara att de här märken alltid dyker upp och in på livet när jag inte varit hemma och eftersom den andre parten inte berättat att han bränt kastrullen så blir jag bara jävligt sur när jag upptäcker det. Jag har inte betalat 650 spänn för att få märkes(självklart)kastrullen sönderbränd! Varför bränner han inte sina egna kastruller, vad kan jag ta för hämnd på honom och varför i helvete berättar han inte?
Nej. Han berättar inte, för han är rädd att jag ska bli ledsen eller arg. Samtidigt kräver han att jag alltid ska berätta minsta lilla skitgrej eller försöka hålla en ointressant konversation igång för att han inte ska känna att jag innesluter mig i nåt han inte får vara del av. Av exakt samma anledning så gör han ingenting i hemmet, målar inte om det som ska målas, fixar inte med något som måste fixas, för han är rädd för att göra fel medan jag bara blir irriterad över att han inte gör något. Kanske fick jag PMS av att vara på bästkusten, sånt kan ju smitta, men det är besynnerligen utmattande att vara så här irriterad.
Värst av allt är när han säger "inte vara sur, vi ska ha en trevlig helg". Betyder det att den surhet jag kände i fredags är berättigad idag, när helgen är överstånden och var superbt härlig?
Uppmaning. Köp en ny kastrull åtminstone. Eller helt enkelt en poppiskastrull.
Igår kände jag mig som värsta sommargästen, Badade mer än hela tiden och låg och pressade på klippor, drack kylt rosévin och badade lagom sent för att inte kunna värmas av solnedgången.
Jag tror till och med att jag inbillar mig att jag känner ett visst mått lycka, mest för att jag kanske inte känner efter alls, utan bara lyckas befinna mig i mitt "är". Herr Planström Är!
Eller så känner jag kanske ett visst mått av lyckan eftersom jag inte kan hålla mig för skratt när jag efter teknikalitetsfreakade annonser läser "Vacker, Välutrustad & Snabb", en ordkombo man inte hör för ofta i positiv mening, "Nyriggad & Klar!", eller "Sjösatt och redo, 125.000". Här blir det inte många båtar sålda.
Bästkusten är festkusten, eller efterfestkusten när man sitter uppe hela natten och pratar om sina mörka heimligheiten, och vaknar för tidigt av ett solvarmt rum som stimmar av värme och mopedbrus. Och så går man ner och badar och badar och visar ballen eftersom badbrallorna är tämligen isblå och blir genomskinliga i kontakt vid vatten. Man måste ju ge öborna nåt att se på för de har alla burkini på sig.
Förändringen sen förra sommaren är enorm, det som var en missödespizza med snällskinka på har utvecklats till en hel tvåpizzameny som kallas vegetarisk, förstå, två vegetariska pizzor på ett och samma ställe, ljuvligt, den ena billig 70 spänn och den andra som verkar lite godare för närmre hundringen, men vem bryr sig när man får lov att vara här ute och njuta tillfälligt; precis som ungefär hälften av alla andra som befinner sig här.
Inte så mycket bulstirr, men lite schyssta tjejbikinis, alltså. Dessutom utlovas en av sonens kompisar vara "inte redo än för att komma ut som bög", men alltså tämligen potentiell ändå. Tyvärr har karl min tagit sina största badbrallor med sig, så det blir inte nåt av det heller. Men Lidas säng kanske vill få uppleva nåt. Vad vet jag. Sonens kompis var ändå lite snygg.
Jag käkade en härlig långlunch med en kompis när jag var på en brygga i stan vid Baltiska Oceanen (som en av mina kompisar som inte snackar svenska häromveckan kallade Östersjön) i veckan.
Det såg ut som om hon jobbar på Kungliga Svea Rikes Slotts & Egendomsstyre och inte nåt trist statligt verk. Fast hur trist kan det vara när man på lunchen går ner och tar sig ett dopp vilket ungefär alla av hennes kollegor verkade göra.
Slutsatsen efter dagen känns som följer:
#Hon är lyckligare än på länge (min simpla tolkning).
#Det är billigare att köpa ett hus för 3 miljoner än att ha tre lägenheter.
#Det är kört för oss båda två. Parnormativiteten utbreder sig således i alla delar av landet.
Spontana skratt.
Nope, inget fucking på östkusten, så vi får väl se hur det går på bästkusten dit jag är på väg imorgon för en skön helg på en annan brygga. Men eftersom jag lyckats få aningen röda axlar för första gången på år (man får skylla sig själv när man ska gå rundor och skryta i linne hela tiden) så får det bli kortärmat i kombo med speedosen.
Och väl hemma berättade jag inlevelsefullt om att jag först känt att jag verkligen skulle kunna bo där, i hålan vid havet, med den mycket västkustska (ett ord jag just lärt mig uttala och som jag därmed är tvingad att överanvända) känslan med finsnickrade trähus, havets brus och närmsta brygga både en badmöjlighet och en vision om flykt därifrån. Idag däremot, när jag tog mig en shoppingrunda i centrum fascinerades jag först av den nästintill medelhavslika centrumkänslan med ett stort pampigt torg utan växtlighet, bara stort och stort och pampigt och en mäktig kyrka som bara blev mäktigare av avsaknaden av träd.
Sedan tog vansinnet över, jag suktade efter marina mönster, vitt med blå ränder, ljusa kläder och ljusa laserade trämöbler, vita somriga muggar med blomstermålerier och ljuslyktor och någonstans där insåg jag att jag verkligen inte kan bo på ett sånt ställe där alla mina undanträngda behov om bästkust får komma till sin rätt. Jag rusade in i närmsta bokhandel och köpte Vi i villa, en härligt satirisk roman om villahelvetet, vilket jag slukade på hemvägen, det var bara det att jag insåg loppet redan vara kört när jag stegade in där i min längtan efter något normaliserande, mina skor, mina skor, de snyggt skotsktrutiga blåröda med vita fina detaljer som bara tillfälligtvis råkar sitta på samma ställen som detaljerna på simpla seglarskor à la Marstrand.
Herr planströms känslor är från Marstrand och hans känsla för smak är från Hven. När jag berättat om alla känslorna för karln här hemma, så sa han lugnt att han verkligen inte behöver bo på landet - vilket han alltid suktar efter och småretar mig för att jag inte vill - utan han kan minsann lika gärna tänka sig ett saltslitet trähus någonstans på västkusten. Om parsamheten någonsin kan exakt definieras övergå i etablering så tror jag det hände just där, och minsann, det där med husköp hetsade till och med upp oss, för inte kan det väl ha varit det bådande värmeåskvädret som gjorde att vi låg här med spontansommarbånge båda två?
Övriga kommentarer överflödiga.
Det känns så besvärligt att sova på hotell. Särskilt i en liten stad som den här, eftersom det enda man som ensamsovande på hotell vill göra är ligga med ursprungsbefolkningen, och här verkar alla unga vara snobbish stockholmare-smålänningar-skåningar, och de enda som verkar komma härifrån på riktigt, och som dessutom stannat kvar, verkar allesammans jobba på hotell, och då går det ju inte att ligga med gästerna. Resonemanget ger att besökarna får sova med besökarna och de vettiga som kan ta sig här ifrån gör det. Låt mig gissa mig till incesten bland de som blir kvar.
Annars känns det lagom ansträngande att stiga upp tidigt, läsa DI, käka frukost och sen gå ner och lägga sig på en brygga och spana på snygga killar o tjejer, och sen jobba lite grand.
Jag noterar med fasa att grabbmodet är detsamma som tidigare år, mansburka från könsbehåringen till nedanför knät, jag undrar om de grabbarna någonsin får ligga eftersom jag inte kan tänka mig nåt osexigare än någon som är knallbrun och sen vit från precis nedanför höftvecken på magen och ner till knäna. Lågt hänger de, och långt. Vad är det med män, vågar de inte ha speedos? Tack och lov hade ett par minimala badkläder, var trettioårsunga, sunt smalt tränade och tre småttingar som lekte i sanden. Hon hade minibikini och han hade tajta trunks, som han efter badet inte brydde sig om att rätta till, utan nästintill hela härligheten kunde anas där innanför, nästan så jag inte visste om jag helst ville gå hem med killen eller tjejen. Och barnen var jävligt söta. En del får alltså allt. Jag låg länge med speedosbula åt deras håll, mest för att de båda tittade lite mer än nödvändigt. På nåt sätt hade den där snygga farsan scorat både snygg fru, snygga barn och sexpack och hade den goda smaken att inte ha mansburkini på sig, så uppenbarligen var han inte från den här småstan.
Jag tänker mig att jag ligger på en brygga också till helgen, då ska vi ta oss hem till Bästkusten, och njuta lite av vågornas och kylvinets skvalp.
Hurra! Död åt SJ! Nåja. Kanske inte. Från och med den här helgen är det inte längre så att SJAB (som de väl heter) har monopol på att köra tåg dagtid - sen länge(?) har det varit så att andra operatörer kunnat köra om nätterna, men från helgen får andra också köra på just helger, och från nästa höst blir det totalt fritt, nåja, man får ju ansöka om avgångar hos Banverket som förmodligen även i framtiden kommer le störst åt de som betalar mest, så nu kommer resten av landet se det vi redan ser i Skåne, där vi har tre operatörer. Och nej, det betyder faktiskt inte att det blir fler bögar på tågen, troligen färre, jag ser med spänning fram emot när kommer något företag där alla är blonderade som i Willys kassor för att ge ett uniformt uttryck. Eller Erik Ohlsson, med sin lägenhetsvisningsarmé som gör att man inte vill köpa lägenheten, de är ju minst alltid fyra stycken och lika uniforma som östtysk charter. Död åt SJAB säger jag ju bara för att jag jobbar för en av deras främsta konkurrenter, så jag kan egentligen säga lycka till för de har inte så stor chans mot oss, vilket ni snarare än kvickt kommer att få se! (Lägg in elakt skratt här!)
Nu ska jag hämta hem barnen och söka den där spännande tjänsten som Fritidsresor utlyst, ett lagom trevligt sommarjobb, där man betygsätter nya hotell och vattenland runt medelhavet, och då får de ju som bonus en fin familj bestående av två pappor och vi kan säkert låna barnen i två månader, precis lagom!
